Jag oroar mig ofta.
Varje dag finner jag nya orosmoment att lägga ned tid, kraft och energi på. Blir hysterisk, grubblar, får ont i magen, stressar, brusar upp, hyperventilerar, oroar mig och blir nervös.
Det ser olika ut varje dag. Ibland stregrar det, ibland bara bubblar det.
Det var värre förut. För fyra månader sedan. Innan jag blev räddad och rofylld. Omruskad och omhändertagen. Lugnad och hjälpt. Varje dag känns lite enklare. Det är lite lättare att andas. Det är lite lättare att våga lita på min egen förmåga och mitt omdöme. Det är lite lättare att trivas, överallt.

Jag oroar mig fortfarande. För vad? Allt - stora som små saker.
Väckarklockan, CSN, kärlek, tentamensresultat, dagens matlagning, Baby, vädret, sjukdomar, vänner, tvättid, schema och så vidare.
Allt känns inte lika stressande längre. Jag har någon som lugnar mig. Någon som får mig starkare, lugnare, säkrare, gladare, tryggare... Någon som räddade mig och dagligen gör mig mindre och mindre orolig. Du hjälper mig. Tack.