Jag är ledig hela helgen.

Sitter och gör min sista komplettering på SO-kursen, du straffas hårt om du är borta två dagar på 6 månader. Har satt min personliga deadline på denna sista komplettering. Skall ha mailat iväg den idag. Om en timme ungefär. Sen får det vara nog med den. Jag saknar SO-kursen. Saknar hur organiserat allt var, engagerade och kunniga lärare, speciella och fina klasskamrater, samma trygga klassrum och de snälla tjejerna nere i kafeterian i B-huset.
Snart ska vi börja på B-uppsatsen i nya kursen. Tror att den blir bra. Den blir intressant att göra och skriva. Vi är en bra grupp. 4 st. Bra.

Lyssnar på Säkert!, dricker vatten med citron i, äter mackor och tänker på våren. Det känns inom hela mig som att våren blir bra. Tror att våren blir lugnare än hösten, mindre orolig än hösten, mindre jobbig än hösten. Tror att jag får uppleva mycket nytt. Nya platser, nya länder (?), nya känslor, nya vänner. Nytt. Bra nytt. Vill uppleva lugn. Ta vagnen ut till havet, sitta i en park, åka till Tenhult, promenera i skogen, ta tillvara på mig och de runt om mig.

Idag känns det vår i mig. Även fast att jag vet att det är -15 ute. Men solen värmer så varmt på min kind.

Dagen blir lugn. Studerar. Lyssnar på musik jag orkar med. Läser några sidor skönlitteratur. Brygger kaffe. Funderar på om jag ska köpa den där gåvan jag gått och tänkt på till M (du vet nog vad det är, jag har redan sagt det till dig). Till kvällen blir det antingen middag eller åka till Gabbs som är krasslig.

Med värme, S.

Kollar på resor.

Ser ut som ett dagisbarns försök till att baka. När ska jag lära mig? Fast frostingen smakar gott iallafall. Väntar på att de ska svalna. Ska nog bjuda Baby på en.

Torsdag.
Det enda som får mig att överleva den här kursen är mina basgruppskamrater. De är mysiga. Idag var vi på min och Cecilias praktikplats och delade ut enkäter till eleverna för att mäta deras medieanvändning. I och för sig var resultatet i sig inte vad vi var ute efter, utan mer att vi fick testa ifall enkäten vi producerat höll måttet. Och jag måste säga att jag är väldigt nöjd. Självklart är det lätt att vara efterklok på vissa aspekter, men vi gjorde ett bra jobb.
Efter enkätundersökningen mötte jag upp M på Artisten för att luncha på en närliggande indisk restaurang. Den har nog blivit till min favorit. Där får många luncher gärna spenderas. Vi gick till Fokus och köpte varsitt exemplar av Nationalencyklopedins specialutgåva om världens länder. Blir fin i bokhyllan. Jag älskar böcker. Jag tycker framför allt om att köpa böcker i present till människor. Till människor som ligger mig varmt om hjärtat. Senast igår köpte jag en bok i present till hjärtevän. Hjärtevän och jag handlade och skildes åt. Tog 5:an från Liseberg - Vårväders. Det är en mycket konstig resa. Nöjespark, city, åka över bron, alkoholisterna på Hjalmar Brantingsplatsen, höghusen vid Vågmästareplatsen, Volvo vid Gropegårdsgatan, exklusiva bostadsrätter vid Eketrägatan, de söta små villorna på Sälofjordsgatan och slutligen Biskopsgården. Märklig, märklig resa. Från grå höghus till fina villor. Från överklass till arbetarklass. Från natur till centrala slaskgator och tillbaka.
Väl framme på mitt torg inhandlades det en påse blandnötter och hela jag drogs mot second hand-butiken. Där inne hittade jag en soffa jag ville ha, men den är för dyr och det där med att få den hem...? Jag hittade iallafall ett par fina/sköna/svarta/varma skor för 50 kr och en röd/vit tjocktröja för 50 kr (se den på bilden!!).
Nu ska jag försöka plugga lite. Klockan 16 är det tvättid. Egentid. Ensamtid. Nyttig tid. Puss.

Mitt tidsfördriv när jag är uttråkad

Ha ha ha!
Förlåt alltså. Men jag har tråkigt. Jag tvättar och försöker fördriva tiden medan jag väntar på att alla påslakan och täcken ska tumlas klart. Knäpp och konstig, det är jag. Hej då.

PS. Patetiskt försök att på något sätt rättfärdiga det här inlägget.

PS2. Det är min katt som slåss med min kurslitteratur = det konstiga ljudet.

PS3. Jag vet inte varför jag pratar så konstigt. Men såhär låter jag uppenbarligen när jag gör till min röst.

Söndag kväll.
Är nöjd med att ha börjat blogga igen. Är nöjd över att jag dammsugit, moppat och diskat. Är nöjd över att jag var positiv på jobbet hela dagen. Är nöjd över att jag har ätit bra idag. Är nöjd med att jag har bokat in tre träningspass i veckan som kommer. Är nöjd över att jag sorterat och vikt nästan alla mina kläder (bara byrån kvar).

Är mindre nöjd över att jag inte pluggat såsom jag borde gjort i helgen. Men ibland vill jag leva. Och i helgen gjorde jag det. Fredagen blev en lång och rolig dag med massage, indisk mat och öl. Lördagen blev dansworkshop, några timmar ren och genuin glädje och några timmar i TV-soffan. Det var skönt. Och då fick studierna ligga lite vid sidan av. Det är viktigt - att våga leva. Det är nyttigt för mig att våga släppa på min prestationsångest och mitt kontrollbehov vad gäller skolan.

Veckan? Skola, träning och kärlek.

De 7 senaste dygnen i polaroid - när bilder får komplettera min brist på väl valda ord

Vetenskap.
Popper, Kuhn, Schlick och alla dessa gubbar. Andra dagen på kursen och jag är redan trött. Redan less på den här kursen. Hjälp?

Jag oroar mig ofta.
Varje dag finner jag nya orosmoment att lägga ned tid, kraft och energi på. Blir hysterisk, grubblar, får ont i magen, stressar, brusar upp, hyperventilerar, oroar mig och blir nervös.
Det ser olika ut varje dag. Ibland stregrar det, ibland bara bubblar det.
Det var värre förut. För fyra månader sedan. Innan jag blev räddad och rofylld. Omruskad och omhändertagen. Lugnad och hjälpt. Varje dag känns lite enklare. Det är lite lättare att andas. Det är lite lättare att våga lita på min egen förmåga och mitt omdöme. Det är lite lättare att trivas, överallt.

Jag oroar mig fortfarande. För vad? Allt - stora som små saker.
Väckarklockan, CSN, kärlek, tentamensresultat, dagens matlagning, Baby, vädret, sjukdomar, vänner, tvättid, schema och så vidare.
Allt känns inte lika stressande längre. Jag har någon som lugnar mig. Någon som får mig starkare, lugnare, säkrare, gladare, tryggare... Någon som räddade mig och dagligen gör mig mindre och mindre orolig. Du hjälper mig. Tack.

MELLAN KRIGEN

Olle Ljungström – Bara du och jag

För första gången i mitt liv vågar jag drömma. Obegränsat.

Jag ligger i soffan med boken Heroine av Unni Drougge. Har just läst de inledande sidorna. Verkar lovande. Baby ligger i mitt knä och drömmer. Det märks. Hon skakar, rycker och gnyr i sömnen. Hela jag blir varm när hennes kroppsvärme tränger igenom täcket. Jag blir lugn. Aldrig trodde jag att ett så litet knytte som Baby skulle få mig känna sådan avslappnad bekvämlighet. Ibland vaknar hon till, utgör något slags läte, tittar på mig, gnuggar sig i ögonen med tassen och somnar om. Jag vågar knappt röra på mig. Det här ögonblicket är alldeles för sött och mysigt för att förstöra genom att röra mig i för hastiga rörelser. En katt. I en lägenhet på 60 kvadrat blir det lätt ensamt. Hon är bästa sällskapet och hon får mig att skratta.

Idag är jag ledig. Det känns väldigt annorlunda och väldigt konstigt. Jag är van vid att alltid behöva ställa mitt alarm och åka iväg. Idag har jag legat i min soffa sedan jag vaknade. Jag har sovit under dagen och inte gjort någonting. Jag är så van vid att antingen jobba och gå i skolan att jag nästan inte tycker om ledighet. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Jag är rastlös och uttråkad. Samtidigt är det otroligt skönt att bara vara. Bara ligga i soffan och stirra i taket. Bara ligga i soffan och läsa tidningen. Bara ligga i soffan och lyssna på musik.

---

Det känns bra att ha börjat skriva igen.

--

Jag är kär

Jag är trygg

Jag mår bra. Jag är trygg. Jag känner mig lugn.

S + M

2010

Vårt år

Sensible Heart

Här är jag igen.
Här sitter jag återigen framför en nyskapad blogg. Drar mig till minnes att detta är den fjärde i ordningen. Jag skapar en, känner mig hemma, skriver ett par inlägg jag är stolt över, får prestationsångest snabbt, sitter frustrerad och skäms för vad jag skriver och slutligen raderar jag bloggen. Självfallet ångrar jag mig direkt efteråt - alla inlägg är borta. De ord jag faktiskt kunde stå för och var stolt över, de är borta.

Att skriva är det verktyg jag alltid varit bra på. Att skriva är det verktyg jag älskar att använda. Men prestationsångesten och kraven på mig själv tar överhand och skapar ett monster inom mig. Jag skäms över varje rad jag skriver och föreställer mig hånskrattande ansikten bakom de skärmar vilka har min blogg upplysta. Att skriva lyfter upp mig. Att skriva sänker ner mig.

Jag vill inte skämmas. Jag vill vinna över demonerna i huvudet. Jag vill våga.

i hope to learn as time goes by
that i should trust what's deep inside
burning bright oh burning bright
my sensible heart
Sensible Heart - City and Colour