Sitter i soffan i mitt nya hem. Känns fortfarande rätt nytt. Och ganska hemma faktiskt. Ganska märkligt hur fort kroppen, huvudet och hjärtat anpassar sig till nya platser som lätt kan bli "hemma". Hemma är där hjärtat är. Nåväl. På stereon spelar jag Eldkvarns nya live-skiva från när de spelade i Annedalskyrkan i våras. Det var första gången jag såg Eldkvarn. Eldkvarn känns hemma. Det känns hemstad Norrköping, det känns mamma och pappa, det känns Magnus. Det känns alltså i hela mig. När jag blundar minns jag hur Plura kom ingåendes i mittgången där i kyrkan. Med nedsänkt huvud skämdes han under promenaden fram till scenen. Kokainskandal och kärleksmässa inom samma dygn. Vi var där för Plura, vi förlät. Musiken kändes så mycket mer äkta när han skämdes. De spelade Bröllopssång och jag började gråta. När jag hör den nu gråter jag också. Känslan från i våras är så stark. Fortfarande. Om jag blundar låter det exakt som när jag satt i Annedalskyrkan. Jag gråter lite för imorgon. När jag ska redovisa mitt utvecklingsarbete. Jag har tänkt på den här dagen i 3½ år nu. Redovisa helt ensam i tjugo minuter. Det knäcker mig. Det gör ont i magen och kinderna blossar upp. Jag vill inte. Och jag vågar inte. Men jag kommer stå där imorgon och tala. Det får bli så. Jag måste göra det. Jag måste klara det. Hösten håller på att bli ful nu. Den var fin nyss. Löven börjar bli slaskiga. Geggiga. Brungråa. November är nog årets värsta månad. Jag tar mig igenom den med stearinljus och med min fästman. Med Cecilia och vår uppsats. Med Camila och våra sjuka sms. Med Malin över en kopp kaffe i Haga. Med telefonsamtal där jag hör mamma eller pappa på andra sidan. Med vetskapen om att jag kommer spendera nästan 2 veckor hemma i jul. Med vetskapen om att jag snart är färdig i skolan. Drömmer mig tillbaka till Oslo i augusti. Det perfekta hotellrummet, förlovningen uppe vid Holmenkollen, bästa indiska restaurangen, norsk öl och vänsterdagstidning och den fula arkitekturen i stan. Kommer tillbaka till november och idag. Bestämmer mig för att rycka upp mig, ha en bra månad och vara trygg i mig själv. Nöjd med mig själv. Just det, jag har nog brutit tån.

Jag fungerar.

Nio bilder säger mer än några ord

Lite The Hives-feeling på mig på sistone? Well... I like it!

Lyssna! Nu! Svängigt!

[ingenting] – Satans Högra Hand

Nu börjar det. Allvaret. Slutpraktiken, examensarbetet, samboskapet, valet 2010... Jag älskar det, snart. Har varit lättirriterad och stressad på sistone. Främst över flytten. Och över alla småsaker som måste fixas innan jag kan slå mig till ro. Imorgon lämnar jag nycklarna till min 3:a i Biskopsgården. Från imorgon bor jag "bara" i Örgryte. Jag bor inte själv, för första gången. Jag är lite nervös. För min skull. För jag vet att jag är rätt jobbig att bo med. Fråga bara mamma och pappa. Men när skolan börjat och jag hunnit bo in mig ordentligt i min och Magnus lägenhet lägger sig nog irritationen och stressen. Hösten blir för övrigt lugn. Skall knappt extrajobba. Kan vara bra för kropp och själ. Annat som är bra för kropp och själ är kärlek och rödvin.

Nu börjar hösten. Och jag är kär.

Hej hopp hallå!
Nu har jag tagit mig en nästintill livslång paus från att skriva. Eller en sommarpaus. Jag har jobbat och trivts bra på jobbet. När jag varit ledig har jag småpillat, varit i solen, läst böcker och såntdära. Imorgon jobbar jag min eventuellt sista dag på flygplatsen för sommaren. Kommer sakna det. Flygbussarna, kaffet, taxichaufförerna, disken (där man kan stå och andas ut och svära över kunderna), lunchrestaurangen och jobbarkompisarna. Jag har också fixat inför flytten. För om max 2 veckor är jag sambo. Och vuxen. Attans vad vuxen jag varit i sommar. Om två dagar åker jag till Oslo med Magnus. Vi ska åka dit över två nätter och få andas ut. Resa iväg ensamma, ta hand om varandra. Och dricka öl. Eller vin. Äta gott. Äta glass. På operataket har jag lovat mamma. Om två veckor börjar skolan och det blir slutpraktik och examensarbete. Cecillis, snart slår vi våra kloka huvuden ihop igen. Puss.

Sommar i svartvitt